Jag håller på att skära ut ett litet hemmakontor åt mig själv och du skulle tro att jag skulle få en gratis resa runt om i världen, en ny bebis eller en Lexus med en jätte båge runt i min uppfart, som du ser i de reklam vid jul . Jag är precis så upphetsad.

Förutom barndomen och en kort period i 20-talet har jag aldrig haft ett eget rum, än mindre ett hemmakontor. En plats där röra bara är min röra, inte röra av ett barn eller make som - trots att de är underbara på nästan alla andra sätt - aldrig kommer ihåg att lägga sina diskar i diskbänken. Tillbaka på college läste jag Virginia Woolfs A Room of One's Own och uppriktigt sagt såg inte vad saken handlade om. Nu när jag arbetar på heltid och har tre barn och en man och en hund verkar det bara vara röra överallt jag ser. Och jag menar röra både i bokstavlig och figurativ mening. Jag har ett rörigt, rörigt, rörigt liv. Och så finner jag att jag har Woolfian-fantasier om att bara gå ut genom dörren och aldrig komma tillbaka. Har du dessa fantasier? Kan du få dessa fantasier och inte hamna i en flod? Jag hoppas verkligen det.

Så mitt liv är en röra, men jag vill inte vara en röra. (Som i: Åh, du vet Kristin, hon är en sådan röra.) Och nu tror jag att jag har hittat den ultimata anti-mess-planen, som är att ha mitt eget kontor. Vägen till kontor ser ut så här:

Gammalt hus utan tillgängligt vind = inget ställe att lagra slumpmässig crapola, som allt går i ledigt sovrum

vad ska du tipsa en massageterapeut

Gamla hus måste kopplas om = plötsligt finns det ett sätt att komma in på vinden

Vinden måste isoleras = vinden får ett plywoodgolv

jag gillar inte att göra någonting

Plywoodgolv på vinden = ny plats för slumpmässig crapola

Ny plats för slumpmässig crapola = nytt tomt rum!

Nu när jag vaknar på natten och inte kan somna igen tänker jag på mitt nya lilla kontor. Jag tänker på tapeten jag valde, när jag var dum och naiv och tyckte att det verkligen inte fanns någon stor ekonomisk skillnad mellan att måla ett rum och att tapetsera det (öh ... nej). Jag funderar på att lägga mitt skrivbord under det soliga dubbla fönstret och öppna min bärbara dator och istället för att svara på e-post, bara titta ut genom fönstret. Dörren är stängd i mitt annars röriga liv, och jag har en stund för mig själv i ett rum där allt är på sin plats. Och jag kommer aldrig att drunkna i en flod, åtminstone inte snart.